Så här skrev Jan Guillou redan 2011 i artikel i Aftonbladet.
Detta är förvånande men med mycket sanning. Vi tackar för denna artikel som vi vill framhäva på den här webbsidan.
”- Om man skall tro vissa tidningsrubriker, och det skall man inte, så har vargar i Norrtäljetrakten ”angripit en barnfamilj”. Det har de inte. Däremot angrep två fjolårsvalpar i det så kallade Rialareviret en lösspringande hund och dödade den.
Man bör verkligen inte bagatellisera den enskilde hundägarens sorg. Lika lite bör man, som jägarorganisationerna och andra varghatare, överdriva problemet. Sant är att vargar dödar 10–20 jakthundar per år. Återigen, det är lika sorgligt var gång.
Men jakthundens liv är sunt, kort och hårt. Risken att dö är avsevärd. Och för hundens del är risken att bli skjuten av husse eller husses jaktkamrater dubbelt så stor som att bli dödad av varg. Vildsvinen dödar tio gånger så många jakthundar som vargarna. Trafiken hundra gånger så många.
Men fakta av det slaget spelar mycket liten roll när varghatare och vargvänner drabbar samman. I gårdagens Dagens Nyheter hade det efter några timmar rasat in sexhundra kommentarer från allmänheten. Stickor och strån rök som vanligt.
Jag vet ingen annan fråga som skapar motsvarande engagemang och ärligt talat förstår jag inte vad det här beror på. Försöker man se det som ett politiskt problem så är en överväldigande majoritet av svenska folket, senast saken mättes, för vargens existens i Sverige, 71 procent. Siffran blir högre i Stockholm, 81 procent, och lägre i vargdistrikt som Dalarna, 54 procent.
Att politiker som Andreas Carlgren ändå faller till föga för den varghatande minoriteten är svårbegripligt. Han har två gånger slagit knut på sig själv för att tillåta licensjakt på vår svenska vargspillra. Första gången med det befängda argumentet att slumpvis avskjutning skulle vara genetiskt nyttig för vargarna. Andra gången med det demokratiskt än mer besynnerliga argumentet att jägarna måste skjuta vargar då och då för att vi ska få ”acceptans” för vargen i Sverige. ”