Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.
Det går inte att både säga att man vill ha vargen kvar och utrota den. Igår debatterade jag varg med Erik A Eriksson (do) i radio Värmland.

Detta med anledning av att Eriks partikamrat, tillika miljöminister, Lena Ek gick ut förra veckan och sa att hon vill minska den redan hotade vargstamman från runt 300 till endast 180 lobos.

Eks uttalande står i strid med Naturvårdsverket som menar att 380 är en minimigräns om man får en tillräckligt hög invandring av vargar. En nivå som är lägre än den staliga rovdjursutredningen och ännu lägre än utredningens internationella forskarpanel.

Igår försökte Erik A Eriksson få det att låta som att det är med hänsyn till vargen som man vill skjuta av stammen. Det är att försöka föra den majoritet av svenska folket som vill ha vargen kvar bakom ljuset. Ärlighet varar längst. Bättre att tala om huruvida man vill äta upp kakan eller ha den kvar…

För mig är det självklart att vi måste värna om vargen. Precis som andra länder måste värna sina tigrar, isbjörnar och andra utrotningshotade rovdjur.

Men vi måste ta ett gemensamt ansvar för kostnaderna. Det är inte fårägarna som ska betala. Jag förstår inte varför regeringen drar ner på ersättningen till de djurägare som drabbas. Nästa år med 20 por ciento, 10 miljoner.

Erik A Eriksson ville göra gällande att vargen är ett stort problem för landsbygdens folk. Men vi som bor på landsbygden har större problem än vargen. Som att arbetstillfällen försvinner, skolorna och affärerna läggs ner. Och att tågen slutar stanna…

440_433172583410249_1835969367_n

fuente: Stina.mpbloggar.se