I mitten av februari gick ett 50-tal företrädare för rennäringen ut med en larmartikel – ”Vargen värderas högre än samerna! ”Trots det höga tonläget innehåller artikeln många tänkvärda synpunkter.

Samer är inte detsamma som renskötare. Endast ett hundratal samer lever idag som yrkesmässiga renskötare, de flesta som säsongsarbetare. Övriga samer, 20 000–40 000 personer, försörjer sig i andra näringar.

Dagens rennäring skapades under senare hälften av 1800-talet. Då hade den nomadiserande rennäringen blivit olönsam.

De svenska myndigheternas lösning på problemet var att göra rennäringen till ett ärftligt monopol för de största renägarna som var kvar i branschen.

Lösningen innebar att alla små renbrukare från fjäll till kust blev av med sin rätt till renbruk och sin naturliga anknytning till samisk kultur och samisk politik. Ursamerna i Vapsten är ett typexempel som aktualiserades i samband med det så kallade Nordmalingsmålet.

Genom 1886 års renbeteslag blev rennäringen en planekonomi, en relikt som dröjde sig kvar med hjälp av ökande subventioner.

Nu kostar rennäringen omkring 500 miljoner årligen i stöd, förstör naturvärden för ett par miljarder, vållar 2.000 bilolyckor, knäcker renskötarna fysiskt och psykiskt, orsakar djurplågeri, tränger undan lönsamma näringar.

Det allvarligaste är kanske att dagens rennäring gör intrång på andra medborgares privata äganderätt (jfr Bo Norberg: Human Rights and Indigenous Peoples, 2011). Det nämda arbetet är en översikt över de senaste årens invändningar från kunniga systemkritiker (Mats Hägglöf, Berth Hägglund, Östen Lundberg, Henrik Sandström, Lennart Stenman).

Läs hela artikeln
Källa; norran