Som boende vid grusvägs ände vid Rölösjön i det vargrevir som kallas Kölstareviret anses jag vara glesbygdsbo och drabbad av ett ”direkt ingrepp i deras liv som ingen tar ansvar för”. Jag har varken jägarexamen eller färsk statistik-koll, men jag har några decenniers erfarenhet av att bo i skogen. Jag vet hur det är att köra mobiltäckningsfri oplogad vinterskogsväg med snöskovel, bågsåg, grushink och skoteroverall i bakluckan på bilen. Jag vet hur det är att ha 13 grader varmt i köket, hämta dricksvatten med ok ifrån skogen och inte kunna sova på grund av trandansen.
Det är helt okej, och jag flyttar aldrig.
På min gård lever sedan många år tillbaka hästar och katter och sommarbetande ungnöt. Jag rider eller strövar ofta ensam i skogen och plockar bär och svamp eller bara njutgår. Och här är jag aldrig rädd. Rädd är jag möjligen när jag går i stan eller kör i stressig biltrafik.