Jägarförbundets grundidé om sin roll i att respektera naturen har devalverats av en oigenkännlig kader av nya sortens jägare under 2000-talet. De över 3000 jägare, varav ett stort antal utländska troféjägare, som registrerar sig för att döda 76 lodjur kan inte låtsas de ska ”trygga artens fortlevnad”. Det är lika pinsamt som att påstå att man går till en prostituerad av kärlek.
Katthatet är stort och tycks specifikt trigga män. Stieg Larsson kunde ha skrivit: ”Män som hatar rovdjur”.
Mattias Handley objektiserar i sitt inlägg på DN Åsikt lodjur som “fertila, fortplantande hondjur” och påstår att honor ”producerar fler” om deras ungar skjuts. Ett så instrumentellt sätt att beskriva levande varelsers livsvilja är inte bara respektlöst utan visar en osympatisk livshållning.
Margareta Sturemyr värnar om djur som inte har en egen röst. Att vilda djur har kapitaliserats ser vi, men att viltförvaltningen nu idkar djurindustrins lönsamhetsreligion som för griskultingar är något nytt.
> Läs mer